I serien Solsystemets himlakroppar firar vi superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.
Vem älskar Uranus? Upptäckaren, tysk-engelske William Herschel, slarvade bort sin sensationella upptäckt 1781 – den första nya planeten sedan antiken! – först genom att tro att den var en komet, och sedan genom att kalla den Georgium Sidus efter dåvarande brittiske kungen Georg III. Mer på hugget var två svensktalande astronomer: Åbofödde Anders Lexell, som fastställde att den var en planet, och Erik Prosperin, som tyckte (lite för tidigt) att Neptunus var ett utmärkt namn för en ny planet.
Istället var det tyske Johann Bodes förslag som satte sig, hela 70 år efter upptäckten. Uranus blev det, som i grekernas himmelsgud och (Avengers-fans se upp) titanernas pappa. För engelsktalande rymdfans började två sekel av rump- och pruttskämt – det första dokumenterades redan 1881 – och försök att undvika dem.
Uranus är blågrön, kall, och spännande bisarr. Dess runda bana ligger 20 gånger längre ut från solen än jordens. Planeten är fyra gånger bredare än jorden men väger lika mycket som 14 jordar. Det är ändå lite jämfört med Jupiter och Saturnus, som väger lika mycket som 317 respektive 95 jordar. Den har solsystemets segaste årstider tack vare en axellutning på nära 90 grader, ett ringsystem och ett följe av spännande månar – lilla Miranda har solsystemets brantaste stup.
Du kan själv se Uranus på himlen, och med ett avstånd på cirka 3 miljarder kilometer är det det längsta inom solsystemet som du kan se med blotta ögat.
För att se Uranus utan kikare behöver du en riktigt mörk plats. Bor du i en stad är en fältkikare och en bra stjärnkarta ett måste. När himlen mörknar igen efter sommaren kan du leta upp den strax nedanför stjärnbilden Väduren – och där syns den tills det ljusnar igen nästa vår. Under de närmaste åren rör Uranus sig sakta in i Oxens stjärnbild.
Isjättar som Uranus och Neptunus är kan ha mycket att berätta om planeter i allmänhet, och varför vissa blir jordar och andra inte. Planeter har ju upptäckts kring tusentals andra stjärnor än solen, och överraskande många är lagom i storlek som Uranus.
Inre planeter är fortfarande mycket lättare att studera, både hos oss och runt andra stjärnor. Forskarna vet ännu inte hur vanligt det är med isjättar av modellen Uranus och Neptunus. Deras tunga och tjocka atmosfärer ger dock ledtrådar, och man tror också att de likt Jupiter och Saturnus har dansat runt ordentligt i solsystemet sedan de bildades. Space.com har en fin artikel om hur Uranus kan ha bildats.
När isjättarna föddes var de för små för att – som storsasykonen Jupiter och Saturnus – hålla kvar flyktiga gaser som väte och helium. Istället blev de tunga och tjocka; under den illaluktande atmosfären av ammoniak och vätesulfid kan det finnas ett lager underkylt vatten. Under ytan kanske det regnar diamanter.
Det låter såklart spännande, och det var länge sedan sonden Voyager 2:s besök 1986. Kan vi inte åka dit igen? Det vill en del planetvetare, bland dem Sveriges Stas Barabash, generaldirektör på Institutet för rymdfysik, som en av forskarna bakom sondprojektet Uranus Pathfinder som Europas rymdorganisation ESA ratade 2015. För två år sedan NASA tog fram en ny rapport om de bästa idéerna för sonder till Uranus och Neptunus. Vi får se vad de leder till.
Robert Cumming
