I serien Solsystemets himlakroppar firar vi superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.
I slutet av juni spreds nyheten om upptäckten av större mängder metangas på Mars – en gas som på jorden vanligen alstras av biologiskt liv (NASA; New York Times, BBC). Och inte nog med det, den tunna atmosfären på Mars skulle också enligt beräkningar hinna bryta ner gasen på bara några århundraden, så den metan som upptäckts lär inte vara gammal – kanske kryllar det just i detta nu av mikrober under ytan på vår röda grannplanet. Tanken är svindlande och vi lär få höra mer om fynden under den närmsta tiden när mer analyser kunnat göras. Än är det för tidigt att dra några säkra slutsatser – det finns flera alternativa förklaringar som inte innebär att biologiskt liv finns eller har funnits på Mars – men visst sätter det igång något i oss människor då vi får anledning att hoppas på utomjordiskt liv.
En annan himlakropp i vårt solsystem som astronomerna håller under lupp i hopp om att hitta liv är den lilla isiga månen Enceladus som kretsar runt Saturnus. Storleken är ungefär en sjättedel av vår egen måne och ytan består av is i skiftande terräng med kratrar men också stora områden med slät isyta – tecken på att området är ungt och nyligen omformat. Den släta isen gör också månen kraftigt ljusreflekterande – Enceladus är den ljusaste himlakroppen vi känner till – och med så mycket av solljuset som reflekteras bort blir det också riktigt kallt på ytan, ner mot 200 grader Celsius.
Så är Enceladus liten, kall och stilla? Långt ifrån! År 2005 upptäckte NASA:s rymdsond Cassini hur is och gas kastas ut i en kontinuerlig ström från sprickor i månens yta. Jetstrålarna kommer från en flytande ocean under isytan och slungar ut kraftiga plymer med is och gasångor i rasande 400 meter i sekunden. Den svaga gravitationen gör att en del av materialet som sprutas ut hamnar utanför Enceladus atmosfär och bidrar med material till Saturnus breda E-ring – men det mesta faller tillbaka som snö till Enceladus yta.
De underjordiska vattenvulkanerna som spyr ut is och ånga betyder att månen är geologiskt aktiv. Det är spektakulärt i sig – vi känner bara till fyra andra himlakroppar med aktiva vulkaner (jorden, Venus, Neptunus måne Triton och Jupiters måne Io) – men det slutar inte där! Materialet från jetstrålarna som sprutas ut från Enceladus oceaner har analyserats och forskarna har funnit vattenånga, koldioxid, metan, eventuellt lite ammoniak och antingen kolmonoxid eller kvävgas tillsammans med salter och kiseldioxid – ämnen som bidrar till eller vittnar om kemisk energi som mikrobiskt liv kan klara av att leva i. Förhållandena liknar faktiskt de djupa havssprickor som vi tror att det första livet på jorden uppstod i.
Enceladus är alltså en högintressant måne för den som är nyfiken på utomjordiskt liv (och vem är inte det?). Månen upptäcktes redan 1789 av den tysk-brittiske musikern William Herschel som efter att ha studerat optik i Storbritannien byggde dåtidens största teleskop. Herschel upptäckte också Uranus, en handfull andra månar och kategoriserade fler än tvåtusen nebulosor och stjärngrupper. En vetenskapens man, absolut, men Herschel hade också minst sagt vilda spekulationer om solsystemet och rymden. Bland annat trodde han att solen hade en sval yta bebodd av storhövdade varelser (de behövde vara storhövdade för att inte explodera av värmen, resonerade han). Han trodde också att alla planeter var bebodda. Levde Herschel idag skulle han kanske vara besviken över vad vi vet om planeternas möjlighet till liv men säkerligen exalterad över upptäckterna på ”hans egen måne” Enceladus och över de nya fynden av metangas på Mars.
Den första rymdsonden som observerade Enceladus var Voyager 1 i november 1980, ett halvår senare flög Voyager 2 förbi och kunde ta mer högupplösta foton av ytan. Bilderna på den ljusa lilla månen var intressanta men svåra att analysera. Först med data och bilder från Cassini – rymdsonden som gick i omloppsbana runt Saturnus i nästan tretton år och hann ta uppemot en halv miljon bilder – fick forskarna tillräckligt bra underlag för att inse hur energisk, gåtfull och kanske till och med livfull Enceladus faktiskt är.
