I serien Solsystemets himlakroppar firar vi superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.
Saturnusmånen Titan upptäcktes 1655 av holländaren Christiaan Huygens som kallade den Luna Saturni (latin för “Saturnus måne”). Namnet Titan uppkom först 1847 då John Herschel i sin publikation “Results of Astronomical Observations Made during the Years 1834, 5, 6, 7, 8, at the Cape of Good Hope” föreslog att de ditintills upptäckta saturnusmånarna skulle uppkallas efter den grekiska mytologins titaner.
Titan är solsystemets andra största måne och den enda av månarna som har en atmosfär. Med sin diameter på ca. 5 150 kilometer, överträffas den bland månarna endast av Ganymedes i storlek och atmosfären atmosfären med sina höga halter kväve har stora likheter med jordens, så som den tedde sig för ungefär 4 miljarder år sedan. Titan är egentligen för liten för att kunna bibehålla en tjock atmosfär, men tack vare temperaturen på runt -180°C saktas molekylernas flykthastighet ned så att de stannar kvar, månens förhållandesvis låga gravitation till trots. I likhet med jordens måne är Titan rotationsbunden till Saturnus, vilket innebär att den hela tiden har samma sida vänd mot planeten.
I juli 2004 nådde Cassini-Huygens-sonden Saturnus och började med hjälp av radar att kartlägga Titans yta och ungefär ett halvår senare nedsteg landaren Huygens genom månens atmosfär och upptäckte att stora delar av ytan föreföll att ha formats av flytande vätska vid någon tidpunkt i historien. Senare kunde man konstatera att vätskan fortfarande var närvarande i form av sjöar och floder av flytande kolväten och detta har gjort Titan till en av solsystemets kandidater vad det gäller utomjordiskt liv och det har länge spekulerats i huruvida det skulle kunna vara möjligt för kolvätebaserade organismer att existera där. Förekomsten av flytande kolväten gör Titan till den enda andra platsen i solsystemet att hysa vätska på ytan.
Ett forskarteam vid Cornelluniversitetet i USA upptäckte 2017 förekomsten av akrylonitril, även kallat vinylcyanid, i Titans atmosfär. Molekylerna bildas högt uppe i atmosfären och faller sedan ned i form av regn eller snö. Det speciella med akrylonitril är att molekylen har en hypotetisk förmåga att bilda membran och att upptäckten väcker frågan om huruvida det är möjligt för liv att uppstå i de kolvätehav som gör Titan så unik. Ingen annanstans i solsystemet hittar vi flytande kolväten så när det gäller Titan har vi ingenting att jämföra med; om liv skulle uppstå, eller om det till och med redan har uppstått, på saturnusmånen, skulle det som sagt röra sig om liv anpassat till kolväten snarare än vatten och vi skulle alltså ställas inför en för oss helt ny form av biologi.
Tanken rörande att akrylonitril kan bilda någonting som liknar jordiska celler kommer också från forskarteamet vid Cornelluniversitetet i samband med att de studerade ett dussintal av Titans atmosfäriska molekyler och använde sig av datorsimuleringar för att kunna avgöra huruvida någon av dem har förmågan att spontant omvandla sig till de membranlika strukturer som kallas för azotosomer. Vidare fann gruppen att den största sannolikheten för sådana membran att bildas skulle vara i Titans hav, men än så länge har ingen utfört ett faktiskt laboratorieexperiment som är nödvändigt för att bevisa huruvida akrylonitril faktiskt kan bilda membran och detta beror på att det är svårt att arbeta med kryogeniskt metan och giftig cyanid. När det gäller att simulera exakt vad som är möjligt på Titan är vi på jorden något begränsade men om det skulle visa sig att akrylonitril verkligen kan bilda membran kanske vi har upptäckten av exotiska livsformer att se fram emot men dessvärre kommer det inte att vara möjligt att bevisa förrän vi återigen besöker Saturnus grannskap.
Kort efter landningen på Titans yta, förlorade man kontakt med Huygens-sonden och i september 2017 pensionerades Cassini efter 13 år i omloppbana runt Saturnus genom att man styrde ned den i jätteplanetens gashölje men ännu är man inte klar med alla analyser av all data som sändes till jorden. Den 15 april i år publicerades de första uppgifterna om några av Titans sjöar, vilka är djupare än 100 meter vilket gör dem till lika djupa som Vättern.
Geologiskt är Titan, trots att den bildades samtidigt som resten av solsystemet, tämligen ung. Ytan tros inte vara äldre än högst en miljard år gammal och lär ha omformats av geologisk aktivitet. På Titan finns även berg och kullar av vattenis, vilka då solen sväller upp till en röd jättestjärna om ca. 5 miljarder år, kan komma att börja smälta och ersätta metansjöarna med sjöar av flytande vatten. Kolvätena kommer att avdunsta upp i atmosfären men det varmare klimatet kommer att leda till att Titan så småningom helt förlorar sin atmosfär.
Katja Lindblom
